Rozanna: 1 vecka som volontär i Aténs hamn Piraeus i Grekland

Klicka på bilden för att komma till det ursprungliga inlägget på Facebook Klicka på bilden för att komma till det ursprungliga inlägget på Facebook

Veckan innan påsk åkte jag och Eli Kastrati, en vän till mig, ner till Piraeus i Atén, med den volontära organisationen Team Sweden Volunteers.

Jag visste inte vad som väntade mig mer än det jag läst i media och på Facebook.


Det var annat än jag föreställt mig… och då har jag ändå jobbat med liknande situationer tidigare. Det första jag reagerade på när vi kom ner till hamnen första dagen, var alla barn som lekte så nära kajkanten. De barn som färdats i en gummibåt över medelhavet och som haft turen att överleva en sådan riskfylld resa, insåg förmodligen inte faran med att leka så nära kanten. Jag däremot, såg flera olika scenarier fladdra förbi i mitt huvud, om vad som skulle kunnat hända. Så många gånger under den veckan som jag försökte hålla koll på de barn som lekte där. Så många gånger jag sa till både dem och deras föräldrar att det var farligt. Det är svårt att förmedla det man vill ha sagt när vi inte talar samma språk. Inte omöjligt, men svårt.

Det fanns lite drygt 5000 flyktingar i hamnen när vi kom dit – ca 7000 när vi åkte därifrån en vecka senare. De är fördelade mellan olika terminaler – E1, E2 och Stonehouse, som är en gammal lagerbyggnad med betonggolv och som absolut inte är ett bra alternativ för människor att bo i. Män, kvinnor och barn sover i tält som de ställt upp inne i lagerbyggnaden eller utanför byggnaden direkt på asfalten. En del familjer sover under bar himmel. Alla har tyvärr inte tillgång till eget tält. Tälten inne i byggnaden står nära varandra. Så nära att man inte kan komma emellan dem. Den enda privata sfär de har, är inne i de små tvåmannatälten, där det kan bo en familj med upp till 5-6 personer. Det finns toaletter inne på Stonehouse, men inga duschar. En del människor har inte duschat på väldigt länge. En man kom fram till mig och bad om nya byxor. Han hade haft sina i 13 dagar och har man då inte möjlighet att duscha, så förstår man att de behöver nya kläder. Han fick nya byxor. Utanför byggnaderna står ett tiotal bajamajor uppradade och stanken när man går förbi dessa är nästintill outhärdlig.

Vi valde att lägga vår tid på Stonehouse tillsammans med de grekiska volontärerna. Fantastiska människor som ägnade i princip all sin fritid, sin energi och kärlek för alla de människor nere i Piraeus hamn, som flytt sitt land på grund av krig och bristen på mänskliga rättigheter. Varje dag var vi på plats vid Stonehouse från kl.8 på morgonen för att dela ut frukost, lunch vid 14-tiden och vid 8 på kvällen delades middag ut av ett grekiskt fotbollslag. Alla får mat 3 gånger om dagen. Däremellan får de vatten, sötsaker och annat de kan behöva, som kläder. Det som genomsyrade atmosfären inne på Stonehouse var rädsla, förtvivlan och hopplöshet. Det var även min första känsla när jag kom in där – jag berördes så starkt av deras känslor.

Mat, frukt och vatten kommer från en grek som bekostar allt själv, enligt de grekiska volontärerna. Han jobbar även som volontär på plats i hamnen. Kläder, barnvagnar mm kommer från privatpersoner runtom i världen. Jag mötte flera greker som kom med fullastade bilar med kläder och annat, som de ville skänka till hjälporganisationerna i hamnen. Grekerna har ett hjärta av guld.

Andra dagen vi var där startade flyktingarna ett demonstrationståg – ett tåg där flera hundra människor deltog med ett enda budskap; ”Open the Borders! Mama Merkel – Open the Borders!” Vi gick med i tåget en stund, men lite vid sidan om för den grekiska polisen höll också koll på det hela. Helst hade jag velat gå i fronten tillsammans med dessa människor och ropat ut det som stod på plakaten, men jag vågade inte på grund av att polisen höll extra koll. De lämnar för det mesta volontärerna ifred, men de gillar inte när man filmar eller tar foton. Det kändes ändå bra att ha hamnpolisen på plats, med tanke på alla olika folkslag med olika religioner. Många motsättningar och mycket ilska. Desperata människor på flykt tänker inte alltid så rationellt. De har inget att förlora, förutom möjligtvis hoppet...

Ett spanskt hjälpteam, SOS - Remar, har upprättat ett tält där de serverar te och har en rithörna för barn. Ett mycket bra alternativ, pedagogiskt och mycket uppskattat. Både för flyktingar och volontärer. Varje gång jag kom in i det tältet och fått en mugg med extremt sött te, ställde jag mig alltid vid rithörnan och såg på barnen som ritade. Det gav mig ett slags lugn i själen. I alla fall för en liten stund. Barnen gav mig teckningar som de ritat och de log med hela ansiktet när jag tog emot dem. Att få en teckning av ett barn på flykt betyder så enormt mycket och jag blev varm i hela kroppen. En sådan härlig känsla. Jag har satt upp alla teckningar på kontorsväggen hemma och jag ler varje gång jag ser dem.

Emellan måltiderna gick jag runt och pratade med människorna, och lekte med barnen. Vi gav de såpbubblor och de blev lyriska över dessa bubblor. Det var fantastiskt härligt att se och höra barnen skratta så hjärtligt. Jag sa alltid hej till alla jag mötte och de flesta sken upp och sa hej tillbaka. Jag tror att det betyder mycket att man ser dem. Som att man erkänner deras existens. Att vi alla är lika värda, oavsett var vi kommer ifrån. Många av de kvinnor jag såg, både vid Stonehouse och vid E2, var helt apatiska. Deras blick var tom, som att den fastnat på något som ingen annan kunde se. De grät tyst med tårar rinnande nerför kinderna. Det såg ut som om de tappat hoppet. Inget hopp – ingen framtid. Vi fick höra om en kvinna som tagit sitt barn och varit på väg att hoppa från kajen, men någon hade stoppat dem i sista stund. Jag blir så ledsen och förtvivlad när jag hör sådana berättelser.

Västen med ”Team Sweden Volunteers”-loggan på verkar inge lite trygghet, och det resulterade i att de ställde en hel del frågor. En del kunde man svara på och andra inte. De flesta frågor man fick var, ”När öppnas gränsen?”, ”Kan du hjälpa mig att komma vidare? Jag har familj i Tyskland.”, ”Vad kommer hända med oss?” osv. Det är svåra frågor som ingen av oss volontärer kan svara på, och sådana frågor EU inte vill svara på. De får inga svar från någon. Det är desperata människor som bara vill ha ett tryggt liv. En framtid för sina barn.

En dag kom en syrisk man fram till mig och frågade varför vi var där och hjälpte till. Jag svarade honom att vi var där för att hjälpa dem. Att vi tillhörde en volontär organisation från Sverige och att vi hade tagit ledigt från jobbet för att kunna hjälpa till på plats. Han undrade vem som betalat resa och hotell, och jag svarade honom att det har vi själva gjort. Då frågade han om vi åkt hela vägen från Sverige enbart för deras skull. ”Ja”, sa jag. Han tog min hand och tackade mig flera gånger. Han hade tårar i ögonen. Det var ett mycket känslosamt möte för oss båda.

På helgen hade grekerna anordnat en konsert i hamnen i Piraeus, för människorna på flykt. Artisterna sjöng både på grekiska, arabiska och andra språk. Greker, syrier, irakier, afghaner, volontärer från hela västvärlden – alla var där. Folk dansade och var glada – i alla fall just då, och de jag pratade med efteråt hade fått tillbaka hoppet om en bättre framtid. Jag hoppas verkligen det håller i sig.

Dagen innan vi skulle åka tillbaka till vår trygghet i Sverige, blev vi intervjuade av en journalist från en spansk tidning. Vi berättade om situationen där, vad som fattades, om de fantastiska grekerna som gav allt de kunde avvara. Alla dessa volontärer som kommit från hela västvärlden för att hjälpa på plats i Grekland. Journalisten berättade att de hade en fond som det spanska folket skänkt pengar till, som de ville skänka till någon volontär organisation på plats i Piraeus.

Den grekiska regeringen vill att alla flyktingar ska slussas ut till flyktingförläggningar utanför Atén, där det finns riktiga toaletter och duschar, men de vägrar. Eftersom dessa förläggningar är gamla militärbyggnader, så tror flyktingarna att de kommer bli fångar där. De är rädda helt enkelt. En del jag pratade med berättade att de redan varit där, men valt att åka tillbaka till hamnen. De sa att det inte var bra på förläggningarna. Det senaste jag hörde var, att inom kort kommer polis och militär att tvångsförflytta flyktingarna ut till dessa förläggningar - turismen börjar snart i Grekland. Turismen är det som grekerna lever på, så jag kan verkligen förstå hur de tänker i den här situationen.

Jag träffade så många fina människor – gamla som helt tappat hoppet om en bättre och säkrare framtid men som ändå höll skenet uppe, unga som fortfarande hade hoppet kvar och trodde att allt skulle lösa sig, barn med svåra trauman. Barn som inte förstod det allvarliga i situationen, men som ändå visste att något var fel. Mitt hjärta gråter för alla dessa människor. Människor som tappat hoppet om framtiden. Framtiden som inte finns, på grund av att västvärlden vänt dem ryggen.

Jag känner mig så ledsen för hur de behandlas av myndigheter och andra. Jag är arg på EU för att de vänder flyktingarna ryggen och tror att man kan köpa sig fri från ansvar. Jag är förbannad på Sveriges regering och alla de andra som stängt sina gränser. Jag är uppgiven och matt för det känns som att vi volontärer jobbar i motvind. Samtidigt är jag glad och stolt över att ändå få vara en del av den goda, humana sidan. Jag är stolt över det grekiska folket som ger av sin fritid, energi och kärlek till dessa människor på flykt, fastän många greker har det riktigt dåligt själva. Jag är glad över att jag åkte dit och gjorde det jag kunde, fastän jag tycker att jag kunde gjort så mycket mer.

Jag hade ständigt en oro i kroppen. Tårar som ville komma ut. Jag ville skrika ut min frustration över hela situationen. Tala om för alla politiker i EU som av någon anledning tycker sig ha rätten att bestämma dessa människors öde. Att göra upp med ett land som Turkiet som inte håller sig till FN’s regler om mänskliga rättigheter, och dessutom betala dem för att stoppa flyktingarna från att ta sig vidare in i Europa. Betala dem för att skicka tillbaka dessa människor till det krig de flytt ifrån. Jorden tillhör alla - oavsett nationalitet, hudfärg eller religion.

Grekland som redan har det svårt ekonomiskt och som är nästintill konkurs, de tar hand om alla de ca 50.000 flyktingar som nu beräknas finnas i landet. Det folk som kan vara stolta då detta hamnar i historieböckerna - det är det grekiska folket.

/Rozanna LJ
 

Stöd gärna Team Sweden Volunteers och det volontära arbete de utför på plats i Grekland.
Inget bidrag är för litet. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Swish: 1233559408
Plusgiro: 786278-2

Lämna en kommentar:

Senaste inläggen

Arkiv



Orgnr: 802498-7532  • Swish: 1233559408 • Plusgiro: 786278-2


 

© Team Sweden Volunteers


Team Sweden Volunteers


 

Volontärresor, volontärresa, volontär, volontärer, flyktinghjälp, flyktingar, Aten, Athens, Idomeni, Kos, Grekland, Greece, refugees, refugee, hjälp till flyktingar, hjälp flyktingar, Refugees Welcome, hjälporganisation, insamling till flyktingar, insamling av kläder, insamling av pengar, insamling av saker