mobil-header3

Reseskildringar och tankar från våra volontärer

2015

Foto: Malin Lindbom Foto: Malin Lindbom

Anna:
När nattpasset lider mot sitt slut sista morgonen på Kos blir vi kallade till hamnen. En gummibåt har omhändertagits av kustbevakningen. Ombord finns 12 män från pakistan som paddlat från Turkiet. Frusna och blöta får männen torra kläder, vatten, bananer och proteinkex innan vi skjutsar dem för att få torra kläder och sedan till hotellet där de ska tillbringa natten. 

Vi fortsätter ut längs en av stränderna. Vi ser inga båtar. På vägen tillbaka mot hamnen ser vi ett gäng killar stå i en klunga längs gatan. Vi har nästan passerat dem när vi inser att de är blöta från topp till tå har flyvästar på sig. Flera av dem har sandaler gjorda av stoppningen från flytvästarna. Flytvästarna som är stoppade med något som liknar liggunderlag och knappt flyter.

Samtidigt som vi stannar stannar en äldre grekisk kvinnan som kommer emot killarna på cykel. Hon börjar gråta. Jag och min kollega ber killarna ta av sig flytvästarna och ger dem varma filtar. Vi ringer på ytterliggare en kollega som kommer med minibussen. Killarna får vatten och sätter sig sedan i bilarna. Så kommer den grekiska kvinnan fram till mig och lägger ett par sedlar i min hand. En vän som pratar grekiska och är med i bilen översätter det kvinnan säger: "köp kläder och skor - de har ju inga kläder. Tack att ni gör det här". Jag ger kvinnan en jättekram och hon pussar mina kinder. Sedan kastar vi oss iväg för att killarna ska få varma kläder och någonstans att vila ut.

En vecka på Kos är nu slut. En vecka full av glädje, sorg och förtvivlan. En vecka full av hopp om en bättre framtid och vänner för livet ❤.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Första dagen på Kos

Emma:
Första dagen på Kos. Lång dag.
Olika hotell för barnfamiljer och ensamma män. Skjutsat barnfamiljer till och från polisstationen. Väntat i timmar på registrering. Frustration över systemet och hur människorna behandlas. Godtyckligt. Lekt med barnen. Trötta, vissa ledsna och traumatiserade introverta barn, men alla så duktiga och många lugna!

Utdelning av mat vi köpt och av filtar på kvällen. Medicinsk hjälp, transporter till sjukhus varav en diabetiker som saknade insulin. Delat ut middag och dryck till flyktingar på en hotellrestaurang. Pratat och vinkat hejdå till flyktingar som tog färjan till Aten, med utdelning av kläder och väskor som dem behöver på resvägen.

Nattpatrullering. Spaning längs med olika stränder om båtar kommer iland. Mörkt och kallt. Inte många båtar ikväll.

Nu är kl 09.15 här och jag planerar på att sova några timmar. Vilken dag!

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Hedvig: 
Trots att jag sett resterna av båtar, paddlar, flytvästar, skor och denna babyfilt på stranden kan jag fortfarande inte ta in att de människor vi mött här faktiskt flytt över havet. Det går liksom inte att ta in hur desperat man måste vara som förälder för att ta risken och sätta sig i en undermålig båt och fejkflytbästar mitt i natten med sina barn. När man kanske aldrig åkt båt förr. När man vet att människor drunknar nästan varje natt. När man inte vet vart man ska utan bara får färdriktningen utpekad för sig. När man inte vet vad som händer sen om man klarar sig till andra sidan. Den rädslan och ångesten föräldrarna troligen känner när båten lämnar land är för stor för mig att ens försöka förstå. Jag önskar att ingen människa skulle behöva känna sig så desperat.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Glöm inte dessa män!

Emma på Leros:
Vi kom hit torsdag kväll. Här finns ett camp där trycket är ca 1200 flyktingar. Idag är lugnaste dagen på månader. Ca 80 personer varav tre barnfamiljer och främst unga ensamma män bor här. Dessa män är nordafrikaner och är därmed inte en prioritet. Vissa har varit här i 25 dagar (medan andra nationaliteter åker efter 2-3 dagar). Detta skapar enorm frustration! Vi fixade en fotboll och sen var vi igång. Stimulans. Vi pratade trots språksvårigheter. Som vänner. Skrattade. Jag har blandat franska, arabiska och engelska. Sen var det dags för te och då bjöd vi på cookies till det. Glad stämning! 

Men. När kvällen kom bubblade frustrationen upp till ytan igen. Glöm inte dessa män! De kämpar för att få ett bättre liv. På franska berättade en marockan att han har två småbröder och en lillasyster och en sjuk mamma. Pappan är död. Han är försörjaren. Han har två examen, elektriker och kock. Dubbeljobb ger honom 1000 kr i månaden. En årslön täcker knappt mammans sjukhuskostnader. Vi dör säger han. "C'est la merde". Han har en stump till finger och djupa ärr i bakhuvudet. Han har blivit rånad och misshandlad många gånger av "maffian" i Marocko. Han vill ha ett bättre liv för sin familj. Han har åkt över havet och sett döda människor. Han sa: jag önskar, bara önskar att jag fick en chans att välja mina vägar i livet själv. För att få ett drägligt, stabilt liv. Så nu, för att bli sedda, har männen inlett en hungerstrejk!

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Maija: 
På väg från handlingen såg vi en man sittandes i gräset. Vi vände runt och frågade om vi kunde hjälpa honom. Det verkade som att han ville bara vila, på väg till hem. Vi märkte att han var hungrig så vi gav honom en vattenflaska , Flap Jack, croissant och en filt.

Med hjälp av lite spanska och lite italienska kunde vi kommunicera. Ibland måste man hjälpa även de som bor här. Han var så glad, tacksam och mysig gubbe. Rätt säker på att han gjorde våran dag mer än vi gjorde hans.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Marie: 
Jag har bara varit här på Kos några dagar men jag har aldrig förr mött så många tappra, modiga, starka människor på så kort tid.

Människor som under fruktansvärda förhållanden måste fly från något ännu mer fruktansvärt. Fly med hopp om fred, liv och lycka för sin familj och sina vänner. Något jag själv strävar efter och kanske stundtals tar för givet. Jag kan inte annat än känna ödmjukhet och vara så tacksam för dessa möten och att jag har möjlighet att bidra till att detta kan bli verkligt för dem.

Jag kommer aldrig glömma de glittrande ögonen, hos den lilla tjejen som ger mig en tumme upp, eller den äldre kvinnan som kysser min kind, eller killen som säger att vi alltid kommer finnas med i deras hjärtan.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Lisa på Leros:
Det här är Arrat från Afghanistan. Han kom till Leros igår tillsammans med sin familj. Idag har vi spelat fotboll tillsammans nästan hela dagen.

Den här killen fastnade lite extra i mitt hjärta då han i början av dagen blygt satt och tittade på när de stora killarna spelade fotboll tillsammans med oss. Efter att vi blåst lite såpbubblor tillsammans började han dra i min arm, nu var det dags, han skulle göra entré på fotbollsplanen. Vi gjorde det tillsammans men efter fem minuter tog han över och ägde scenen. Han började coacha oss och de stora killarna, han gestikulerade och skrek åt oss på dari, vi skulle springa snabbare och spela som ett lag. (Eller något i den stilen, han visade tydligt sitt missnöje när vi stod stilla och passade fel i alla fall).

Att se en liten kille som varit med om så mycket elände göra något han älskar och skratta konstant i flera timmar är ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Under den här resan har jag vågat öppna min famn och pratat med otroligt många människor, möten jag aldrig kommer glömma och som gjort skillnad både för mig och de människor jag mött.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Teresa: 
Vi hjälpte en 15 årig pojke. En 15 årig pojke som sagt att han var18 år av rädsla att han inte skulle få lämna ön. När han väl sagt att han är 18 så får han ingen hjälp, av nån och det går inte att ändra trots att han ändrat sig. En pojke som definitivt var 15 år, om ens det. Inga pengar, ingen hjälp och ingen färjebiljett. Alis berättade hans historia som inte var något man hör varje dag. Vilka livsöden, vilket öde överhuvudtaget. Självklart ville vi hjälpa honom. Färjebiljett köpt och pengar på vägen så han klarar sig bättre. När han fick dessa fick jag en sån kram och hans tunna armar släppte aldrig, han kramades och han grät högt. Alla grät. Han tog min hand, kysste den flera gånger och kramades lite till. 

Detta möte, gör hela resan värt det, bara detta möte gör allt värt det. Bara vetskapen om vilken skillnad vi gjort för honom kommer jag för alltid bära med mig. Han hamnar på en speciell plats i mitt hjärta tillsammans med några andra speciella människor av de tusentals vi hjälpt ❤

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Varje kväll när färjan går mot Aten så är vi där. Vi delar ut vatten till alla, croissanter och försöker ordna om det är något akut någon någon behöver, som till exempel en ryggsäck, barnvagn, bärsele, jacka osv. 

En kille hade klämt ett finger illa och hade ett sår och en eventuell fraktur. Efter att ha pratat med polisen fick Hedvig som är läkare gå in tillsammans med Teresa. Vi tog fram våra sjukvårdsgrejer och spjälade upp och tejpade fingret med kompresser. Med stressade poliser hade vi inte lång tid på oss, plus att färjan strax skulle gå. 

En sån liten sak kan göra en sån skillnad för denna kille och det känns så fantastiskt bara att visa att man bryr sig. 

Det är en sån bisarr situation när flyktingarna ska gå på färjan. De säras på från "vanligt" folk enligt polisen, sätts innanför galler som boskap och häromdagen fick vi försöka få igenom vatten genom gallret genom att klättra och sticka in under. De som stod närmast gallret skickade bak till de andra och det var så häftigt att se hur de samarbetade. En stor familj behövde en barnvagn och då klättrade vi upp och tillslut lyckades få över den över gallret. Lycka och tacksamhet hos familjen gjorde det helt värt det och för hoppningsvis blir deras resa lite lättare.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

 

190 flyktingar, mest barnfamiljer. Så många packades på denna båt på för att ta sig till från Turkiet till Grekland. Vi fick uppgifter om att fyra flyktingar som fanns på båten drunknade. Båten började brinna och bogserades till hamnen i Kos. Under tre dagar stöttade vi dessa fantastiskt starka och fina människor. Vi delade ut kläder och andra förnödenheter så som ryggsäckar och blöjor. Flera familjer fick bärselar till sina små eller barnvagnar. Vi skjutsade dem till polisen där de måste registrera sig och till en restaurang där de fick mat. Vi serverade mat. Väntade med dem då de varit tvugna att kö i timmar hos polisen. Vi lekte, sjöng och blåste såpbubblor med barnen. Vi hjälpte också många med biljetter till färjan för att ta sig vidare till Athen. 

Tack alla ni som bidragit med saker och pengar. Era bidrag har gjort stor skillnad! ❤❤❤
 

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Vatten, kakor, bollar, badmintonrack, block och pennor inhandlat. Det mesta skulle till ett boende för ensamkommande barn. Runt 30 pojkar fanns på boendet. Med block och pennor till hjälp ska pojkarna få börja lära sig grekiska. Tack för era bidrag, de gör skillnad!

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Dikten "En broder mer" av Stig Dagerman beskriver så vackert det fantastiska i att hjälpa en medmänniska i nöd. Efter att ha mött flyktingarna på Kos, som lämnat allt och står på stranden till Europa med ibland bara ett hopp om en fridsammare framtid i bagaget och ett rop på hjälp på sina läppar, så har dessa människor blivit verkliga. De har blivit bröder och systrar med namn, leenden, en historia och en framtid. Genom att hjälpa blir ens eget liv värt mer. Jag gör skillnad – stjärnorna ler och jag kan känna att i morgon är världen en aningens lite bättre. 

"En broder mer
Jorden kan du inte göra om,
stilla din häftiga själ.
Endast en sak kan du göra
en annan människa väl.
Detta är redan så mycket
att själva stjärnorna ler.
En hungrande människa mindre
betyder en broder mer"

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Detta bildspel visar bilder och berättar historier från Teresa. Klicka på bilderna för att se dem större och läsa bildtexterna till dem.
Några texter är för långa för att synas under bilderna så samtliga bildtexter återfinns även längst ner på sidan.

Bild 1
Vi började med att rensa upp.. delade ut sopsäckar och bad de använda det. Många flyktingar anslöt sig till sist och hjälpte till... Det blev en väldigt bra stämning och framförallt en mycket renare strand!

2
Bilder säger mer än ord ibland...

3
Denna grekiska härliga människa Alis va den som tog hand om oss när vi inte orkade själva. Han körde oss överallt, dök upp från ingenstans, kramade oss när vi var ledsna, kom med kaffe kl. 04.00 på morgonen, köpte pajer varje natt till oss och delade ut bröd till flyktingarna. Kan inte med ord beskriva hur godhjärtad och osjälvisk denna människa är!  Vi är så glada över att känna dig!

4
Lauras favorit var en 15-årig pojke som kommit ensam till Kos. Han klamrade sig fast i Teresa och Malin när han precis kommit av båten och allas våra hjärtan slår lite extra för honom... En kille som gillade att kramas och som verkligen behövde det...

5
Denna båt satt det 11 personer i, hängandes över kanterna i flera timmar på stormigt hav. Vi drog in dem sista biten och hjälpte dem på plats. Den tacksamheten går inte att beskriva....

6
Så här glad kan man bli när man får rätt hjälp som alla barn, alla familjer och alla människor behöver och  borde ha rätt till!Rullstolen som vi hade med oss kom till användning för en handikappad pojke som inte kan gå, Ahmad. Han kom med sin pappa, men har en tvillingbror med samma funktionsnedsättning kvar i Syrien, sin mamma och två småsyskon, 2 och 3 år gamla. Pappan kunde bara ta med en åt gången. De kom i land på fel sida av ön så han fick bära pojken genom hela ön. Ahmad var mycket svag när han kom, vi trodde inte han skulle klara sig, så det var underbart att se hans glädje över rullstolen när han piggnade till!

7
Den här stora familjen hjälpte vi med båt- och tågbiljetter så de kunde fortsätta sin färd mer säkert. Vi önskar dem all lycka till!

8
Natalie med otroligt söta barn. De bodde med sina föräldrar i tält  innan de kunde ta in på hotell.

9
En ung kille visade med "teckenspråk" att han behövde en sax. Någon tolkade och sa att han var frisör och ville klippa sina vänner. Daniela i gruppen hade en frisörsax med sig på hotellet som hon gick och hämtade. Killen blev så glad och började genast klippa. Lite glädje och sysselsättning!

10
När man fått nya kläder, en torr blöja, mat och en napp. I famnen hos Kjeld.

11
På väg hem efter en intensiv natt med hundratals nyanlända flyktingar. Alla kläder och skor tog slut så Max i gruppen gav bort sina skor och gav till en som verkligen behövde dem. Han jobbade dessutom flera timmar barfota efter det.

12
När allt som behövs är såpbubblor...

13
En stackars akut uttorkad pojke med gul hud, loppor, svinkoppor och feber hittade jag på en dyngsur och smutsig madrass, utan möjlighet att resa sig på grund av smärta. Av ren tur fick vi tag i en turist som var läkare och en sjuksköterska. Lite lite vatten fick vi i honom men han kräktes och kräktes. Sjukhuset tog inte emot honom så Kjeld bar honom in i ett tält med fötterna i högläge på flytvästar som vi staplade. Han hade endast en dunjacka så han fick en T-shirt.  Medan vi stod och gav honom sjukvård så kände jag hur lopporna bet mig och när vi nuddade hans mage kved han.
Tårarna slutade inte rinna när vi lämnade honom hos hans vänner...

14
Man utgår alltid ifrån rutan som ligger mellan hamnen och polisstationen. Det är själva basen. Här ska allt man kan tänka sig behöva under natten finnas. Vatten och något att äta förstås, torra kläder, skor, filtar, jackor, och mycket mer. Skulle något saknas finns det ett emergency room i närheten.

15
När mamma har fått gå till tandläkaren och jag fått en bärsele att hänga i så mammas armar kan vila lite.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter

Senaste kommentarer

-

Länkar

-


Orgnr: 802498-7532 • Swish: 1233559408 • Plusgiro: 786278-2


 

© Team Sweden Volunteers


Team Sweden Volunteers


 

volontärer, flyktinghjälp, Aten, Kos, Grekland, Lesbos, Moria, hjälp till flyktingar, hjälp flyktingar, Refugees Welcome, hjälporganisation, insamling till flyktingar, insamling av kläder, insamling av pengar, insamling av saker, insamling av barnvagnar, resor till flykingläger, hjälp till flyktingläger, TSV