mobil-header3

Reseskildringar och tankar från våra volontärer

2016

Maria:
Det läger vi besökte igår var verkligen fruktansvärt. Trista, undermåliga lokaler och uppgivna människor med brist på allt från hygienartiklar till mening i tillvaron.


Trots det är det som har fastnat från dagen mötet med de unga männen från "single men's squat" som vi delade ut hygienartiklar och jeans till. Många låg fortfarande och sov vid lunchdags, uppgivna även de. Vissa kom inte och hämtade några jeans, fast de både behövde och ville ha dem. Varför är det ingen som riktigt vet. Kanske är de för stolta, kanske ville de inte besvära, kanske har de bara inte ork att ta sig ur sängen. Vissa var dock väldigt entusiastiska, visade oss runt och konverserade. En av dem var Ahmad. Han kom till Grekland strax efter att gränserna stängdes, och har inte lyckats ta sig vidare mot sitt slutmål, Tyskland, sen dess. Han funkade som vår koordinator idag och är en intelligent, pigg, alert, typ 25-åring som pratar flytande engelska.

Jag kan inte sluta tänka på vilket otroligt slöseri på mänskliga resurser det är att han tvingas sitta och ruttna på ett boende i Aten.

För er som har donerat pengar: Hygienartiklarna vi delade ut inhandlades igår. I personliga påsar packades schampo, duschkräm, kammar, raklödder, rakhyvlar och deodoranter. Packen var mycket uppskattade och vi såväl som männen tackat för ert stöd.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Här i Aten lider en första dag mot sitt slut och vi kan konstatera att vi har hunnit med mycket.

Vi började dagen med att besöka ett nyöppnat boende i Aten. Boendet har kapacitet för ca 200 personer och än så länge har 40 personer, barnfamiljer, flyttat in.
Boendet drivs av UNHCR och en grekisk organisation.

I jämförelse med Pireus och många andra boenden är detta fantastiskt. Familjerna får egna rum med riktiga sängar. Det finns gemensamma utrymmen både för vuxna och barn, stora balkonger med möjlighet att odla, utrymmen för undervisning, duschar och möjligt att tvätta. Jurister kommer vara på plats varje vecka för rådgivning.
Personalen jobbar hårt för att göra människornas tillvaro meningsfull bland annat genom medbestämmande, aktiviteter och undervisning. De jobbar också hårt för miljön med ambitioner om källsortering och olika sätt att minska energiförbrukningen.

Vi hade kontakt med boendet redan innan vi åkte ner och fick veta att de bland annat behövde byxor till kvinnor och barnskor vilket vi tog med från vårt lager. Boendet var också i stort behov av barnsängar, gardiner, färgpennor och skolmaterial vilket vi inhandlade.

Barnen i boendet ska få börja skolan och för att kunna göra det måste de ha egna anteckningsböcker och pennor.

Tack för era donationer som gjorde detta möjligt! ❤

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Teamet i Aten:
Alla läger blir man inte glad av. Vi besökte ett litet läger med omkring 300 flyktingar. Det fanns absolut ingenting där. Det var slitet och sorgligt.


Stämningen var deprimerad. De flesta saknade lämpliga skor. Somliga gick i trasiga skor andra i slitna sandaler. Det fanns inte heller tillräcklig tillgång till mediciner och läkare. Utöver det saknades bland annat också schampo, tvättmedel och rakhyvlar.

Det var mycket långt ifrån hur flyktingarnas liv skulle behöva vara. Det är inte brist på resurser som gör att det är så här. Det finns plats på finare UNHCR-boenden, men de här flyktingarna har inte möjlighet att bo där på grund av att de inte får delta i EUs omfördelningsprogram.
Vi åkte genast och handlade efter detta besök och imorgon åker vi tillbaka med sakerna. Vi berättar mer då.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Jeanette:
Situationen I fyktinglägret i Pireus blir alltmer ohållbar. Många har varit här i flera månader. Det är outhärdligt hett och det blir bara varmare och varmare.

Barnen är understimulerade, traumatiserade och därmed bråkiga. De springer över en väg som delar lägret där tunga lastbilar kör. Risken för olyckor är uppenbar. De vuxna är ibland uppgivna och ibland på bristningsgränsen. De har inte ork att hålla efter barnen.

Det saknas basala saker som vettiga skor. Det är svårt att organisera utdelningar när man inte kan ge till alla. Maten är så undermålig att näringsbrist inte kan uteslutas.

Rörelsefriheten för flyktingarna begränsas och de får inte åka med gratisbussarna in till stan som alla andra. Myndigheterna har satt upp ett tråkigt stängsel som ytterligare bidrar till känslan av instängdhet.

Alla processer går långsamt. Flera grupper är utestängda från möjligheten att söka asyl. Ingen vet vad som kommer att hända. Det här är inte värdigt Europa!

 
Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Suzanne:
Ja kära någon vilken dag. Det har varit fruktansvärt varmt idag. 39° i luften när det var som varmast och väldigt lite vind. Jag tog ut poolerna och lekte med barnen. De älskar verkligen att leka i vattnet. Svalt och skönt och väldigt roligt med plask och skratt.

Allt som oftast ballar lekar ut här. Barnen är liksom på helspänn hela tiden och minsta lilla knuff kan resultera i floder av tårar eller regelrätta slagsmål, men idag var det helt magiskt och bara stora leenden.

Det finns en liten kille här som jag knappt har sett le någon gång, han går alltid för sig själv, alltid utanför, men idag lekte han av hjärtats lust och hade så roligt med de andra barnen och det gjorde mig så himla glad att se honom. Efter att han hade badat kurade han ihop sig med två andra barn i en UNHCR-filt och värmde sig och de bara fnittrade och hade roligt tillsammans. Jag var så himla himla glad när jag såg hur roligt han hade det tillsammans med andra barn.

 

Visa bara detta inlägg (permalänk) »
Etiketter: pireus, aten, barn, flyktingar, pool, lek

– Du är en hjälte!

Är jag? Klart är att jag aldrig fått så många muntra hejarop på sociala medier som under min resa till flyktingkrisens Aten. Och visst, det känns alltid skönt med ryggdunkar en masse och jag är mycket nöjd att jag åkte, men hjälte? Knappast. Snarare kände jag mig som en svikare när jag drog handbagaget förbi alla flyktingar som låg utspridda i färjeterminalen i Pireus-hamnen.

En efter en stoppade de mig och gav mig en kram eller en kyss på kinden. Det är märkligt hur snabbt man kommer människor nära i utsatta situationer. Det finns liksom inte utrymme för fasader...

Läs hela blogginlägget här:
https://parlkastaren.com/2016/06/07/volontararbeta-att-egoboosta-eller-hjalpa-andra/

 

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Annika: 
Kvinnan i skoaffären har stora bruna sorgsna ögon. Hon tittar på de skor vi vill köpa och säger ”11 euro, billigare kan jag inte ge er dem, det går inte”. Vi tar några par av dem och några simplare för nio euro och när vi är klara säger hon ”och så måste jag säga tack. Tack för det ni gör för flyktingarna. Alla vi, vi försöker, men det är inte lätt för oss greker, vi har det så svårt själva”, och jag nickar och tackar.

En morgon strular det lite och inser att vi kommer att få svårt att hinna om vi ska promenera de tre kilometrarna till vår container vid E1 i hamnen, vi haffar en taxi, han frågar vilka vi är och vad vi gör, vi berättar att vi jobbar med flyktingarna och sen pratar vi lite om Sverige och temperaturer runt sju grader i maj.

När vi är framme och har betalat säger han: και μπραβο σασ! Καλα το κανετε, bravo, ni gör en bra sak.

Apoteksföreståndaren visar oss i kassaapparaten vilket inköpspris de har på graviditetstest, vitaminer för gravida och solskyddskräm, dvs vilket pris hon kan sänka till. Sen frågar hon om hon ska skicka med småförpackningar av tandkräm och schampo. Vi tackar och hon säger tack! Tack för det ni gör!

En enda föraktfull kommentar har jag hört på grekiska om flyktingarna.
 
Jag kan inte nog understryka hur många av volontärerna i hamnen som är greker, mitt i den ekonomiska krisen, människor som tar sig tid att hjälpa, på ett sätt som jag aldrig gör när jag är hemma och fullt upptagen med jobb, familj, fåren...

Det är tamigtusan inte jag som är hjälte i det här sammanhanget!

 

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Stefan: 
Varje dag får vi många fina möten men vi får också till oss massor med skräckhistorier.

En man, ca 40 år visar ärr på kroppen. Ärr efter skottsår och operationer. Han sköts utanför sin by. Fem skott perforerade hans kropp med flera operationer som följd.

Hans fru och son hade också träffats och opererats.

En ung, snygg pojke, 17 år, kommer förbi vår teservering. Han beundrar mina tatueringar, vilket många gör. Han visar att han också har en tatuering, ett par pilar. Han drar upp sin tröja och visar fler tatueringar men vi ser också hans ärrade kropp, med sorg i blicken börjar han berätta om att han utsatts för tortyr med syra.

Efter en stund blir jag tvungen att dra mig undan en stund och gråta. Det är så grymt och orättvist att dessa barn och unga skall få bära dessa fruktansvärda konsekvenser av krigsherrarnas övergrepp.

Sverige måste öppna sina gränser igen. Vi måste införa en generösare flyktingpolitik men fram till dess måste vi hjälpa. Vill du vara med och hjälpa, swisha gärna ett bidrag till Team Sweden volunteers.

Var rädda om varandra.
 

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Hedda:

Pappan såg att vi lekt mycket med hans två pojkar vid teserveringen, så han kom fram och bjöd oss hem till dem på kaffe, cigg & kakor.

Mjuk kudde på sten som håller fast tältet och Lisa på den äldstas plaststol. Lika naturligt som att äta hemma vid matbord och bakgrundsmusik med vänner, fast med skillnaden att den muntliga kommunikationen ibland brister. Väldigt vardagligt men under märkliga omständigheter.

De är fast i Grekland sedan två månader tillbaka, när jag frågar varifrån i Syrien de kommer ifrån blir det missförstånd, men mamman säger "Daesh" medan pappan drar fingret över halsen. De trodde väl att jag frågade varför de flytt. När vi sedan får det tänkta svaret är det från en stad i Syrien som jag faktiskt inte hört talas om tidigare, det får vi kolla upp sedan när vi kommer "hem".

I Berlin finns en bror till familjen, ett sammanhang i en otrygg livssituation, visst vill de allra helst dit! Till slut blir det förhoppningsvis så.

Har ni whatsapp, facebook? Jadå!
Första meddelandet från mamman "احبكي", älskar dig.

Solen går ner så selfiesarna äldsta tar med Lisa blir lite mörka, alla fotograferas med alla, habibi och photo och kaffe överallt.

Imorgon ska vi dricka kaffe igen, men vi kanske hinner köpa med några kolourakias på vägen.
 

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Här bor de, barnen, familjerna, sjuka, gravida.... i övergivna spiltor, stall, gammal avföring, i en övergiven tågstation, i ett gammalt övergivet hus....

Ingen ska behöva växa upp så...

Det enda vi kan göra är att underlätta, ge dem lite av vad de behöver, själva börjar vi tappa hoppet, men vi fortsätter ändå ❤️

Visa bara detta inlägg (permalänk) »
Klicka på bilden för att komma till det ursprungliga inlägget på Facebook Klicka på bilden för att komma till det ursprungliga inlägget på Facebook

Veckan innan påsk åkte jag och Eli Kastrati, en vän till mig, ner till Piraeus i Atén, med den volontära organisationen Team Sweden Volunteers.

Jag visste inte vad som väntade mig mer än det jag läst i media och på Facebook.


Det var annat än jag föreställt mig… och då har jag ändå jobbat med liknande situationer tidigare. Det första jag reagerade på när vi kom ner till hamnen första dagen, var alla barn som lekte så nära kajkanten. De barn som färdats i en gummibåt över medelhavet och som haft turen att överleva en sådan riskfylld resa, insåg förmodligen inte faran med att leka så nära kanten. Jag däremot, såg flera olika scenarier fladdra förbi i mitt huvud, om vad som skulle kunnat hända. Så många gånger under den veckan som jag försökte hålla koll på de barn som lekte där. Så många gånger jag sa till både dem och deras föräldrar att det var farligt. Det är svårt att förmedla det man vill ha sagt när vi inte talar samma språk. Inte omöjligt, men svårt.

Det fanns lite drygt 5000 flyktingar i hamnen när vi kom dit – ca 7000 när vi åkte därifrån en vecka senare. De är fördelade mellan olika terminaler – E1, E2 och Stonehouse, som är en gammal lagerbyggnad med betonggolv och som absolut inte är ett bra alternativ för människor att bo i. Män, kvinnor och barn sover i tält som de ställt upp inne i lagerbyggnaden eller utanför byggnaden direkt på asfalten. En del familjer sover under bar himmel. Alla har tyvärr inte tillgång till eget tält. Tälten inne i byggnaden står nära varandra. Så nära att man inte kan komma emellan dem. Den enda privata sfär de har, är inne i de små tvåmannatälten, där det kan bo en familj med upp till 5-6 personer. Det finns toaletter inne på Stonehouse, men inga duschar. En del människor har inte duschat på väldigt länge. En man kom fram till mig och bad om nya byxor. Han hade haft sina i 13 dagar och har man då inte möjlighet att duscha, så förstår man att de behöver nya kläder. Han fick nya byxor. Utanför byggnaderna står ett tiotal bajamajor uppradade och stanken när man går förbi dessa är nästintill outhärdlig.

Vi valde att lägga vår tid på Stonehouse tillsammans med de grekiska volontärerna. Fantastiska människor som ägnade i princip all sin fritid, sin energi och kärlek för alla de människor nere i Piraeus hamn, som flytt sitt land på grund av krig och bristen på mänskliga rättigheter. Varje dag var vi på plats vid Stonehouse från kl.8 på morgonen för att dela ut frukost, lunch vid 14-tiden och vid 8 på kvällen delades middag ut av ett grekiskt fotbollslag. Alla får mat 3 gånger om dagen. Däremellan får de vatten, sötsaker och annat de kan behöva, som kläder. Det som genomsyrade atmosfären inne på Stonehouse var rädsla, förtvivlan och hopplöshet. Det var även min första känsla när jag kom in där – jag berördes så starkt av deras känslor.

Mat, frukt och vatten kommer från en grek som bekostar allt själv, enligt de grekiska volontärerna. Han jobbar även som volontär på plats i hamnen. Kläder, barnvagnar mm kommer från privatpersoner runtom i världen. Jag mötte flera greker som kom med fullastade bilar med kläder och annat, som de ville skänka till hjälporganisationerna i hamnen. Grekerna har ett hjärta av guld.

Andra dagen vi var där startade flyktingarna ett demonstrationståg – ett tåg där flera hundra människor deltog med ett enda budskap; ”Open the Borders! Mama Merkel – Open the Borders!” Vi gick med i tåget en stund, men lite vid sidan om för den grekiska polisen höll också koll på det hela. Helst hade jag velat gå i fronten tillsammans med dessa människor och ropat ut det som stod på plakaten, men jag vågade inte på grund av att polisen höll extra koll. De lämnar för det mesta volontärerna ifred, men de gillar inte när man filmar eller tar foton. Det kändes ändå bra att ha hamnpolisen på plats, med tanke på alla olika folkslag med olika religioner. Många motsättningar och mycket ilska. Desperata människor på flykt tänker inte alltid så rationellt. De har inget att förlora, förutom möjligtvis hoppet...

Ett spanskt hjälpteam, SOS - Remar, har upprättat ett tält där de serverar te och har en rithörna för barn. Ett mycket bra alternativ, pedagogiskt och mycket uppskattat. Både för flyktingar och volontärer. Varje gång jag kom in i det tältet och fått en mugg med extremt sött te, ställde jag mig alltid vid rithörnan och såg på barnen som ritade. Det gav mig ett slags lugn i själen. I alla fall för en liten stund. Barnen gav mig teckningar som de ritat och de log med hela ansiktet när jag tog emot dem. Att få en teckning av ett barn på flykt betyder så enormt mycket och jag blev varm i hela kroppen. En sådan härlig känsla. Jag har satt upp alla teckningar på kontorsväggen hemma och jag ler varje gång jag ser dem.

Emellan måltiderna gick jag runt och pratade med människorna, och lekte med barnen. Vi gav de såpbubblor och de blev lyriska över dessa bubblor. Det var fantastiskt härligt att se och höra barnen skratta så hjärtligt. Jag sa alltid hej till alla jag mötte och de flesta sken upp och sa hej tillbaka. Jag tror att det betyder mycket att man ser dem. Som att man erkänner deras existens. Att vi alla är lika värda, oavsett var vi kommer ifrån. Många av de kvinnor jag såg, både vid Stonehouse och vid E2, var helt apatiska. Deras blick var tom, som att den fastnat på något som ingen annan kunde se. De grät tyst med tårar rinnande nerför kinderna. Det såg ut som om de tappat hoppet. Inget hopp – ingen framtid. Vi fick höra om en kvinna som tagit sitt barn och varit på väg att hoppa från kajen, men någon hade stoppat dem i sista stund. Jag blir så ledsen och förtvivlad när jag hör sådana berättelser.

Västen med ”Team Sweden Volunteers”-loggan på verkar inge lite trygghet, och det resulterade i att de ställde en hel del frågor. En del kunde man svara på och andra inte. De flesta frågor man fick var, ”När öppnas gränsen?”, ”Kan du hjälpa mig att komma vidare? Jag har familj i Tyskland.”, ”Vad kommer hända med oss?” osv. Det är svåra frågor som ingen av oss volontärer kan svara på, och sådana frågor EU inte vill svara på. De får inga svar från någon. Det är desperata människor som bara vill ha ett tryggt liv. En framtid för sina barn.

En dag kom en syrisk man fram till mig och frågade varför vi var där och hjälpte till. Jag svarade honom att vi var där för att hjälpa dem. Att vi tillhörde en volontär organisation från Sverige och att vi hade tagit ledigt från jobbet för att kunna hjälpa till på plats. Han undrade vem som betalat resa och hotell, och jag svarade honom att det har vi själva gjort. Då frågade han om vi åkt hela vägen från Sverige enbart för deras skull. ”Ja”, sa jag. Han tog min hand och tackade mig flera gånger. Han hade tårar i ögonen. Det var ett mycket känslosamt möte för oss båda.

På helgen hade grekerna anordnat en konsert i hamnen i Piraeus, för människorna på flykt. Artisterna sjöng både på grekiska, arabiska och andra språk. Greker, syrier, irakier, afghaner, volontärer från hela västvärlden – alla var där. Folk dansade och var glada – i alla fall just då, och de jag pratade med efteråt hade fått tillbaka hoppet om en bättre framtid. Jag hoppas verkligen det håller i sig.

Dagen innan vi skulle åka tillbaka till vår trygghet i Sverige, blev vi intervjuade av en journalist från en spansk tidning. Vi berättade om situationen där, vad som fattades, om de fantastiska grekerna som gav allt de kunde avvara. Alla dessa volontärer som kommit från hela västvärlden för att hjälpa på plats i Grekland. Journalisten berättade att de hade en fond som det spanska folket skänkt pengar till, som de ville skänka till någon volontär organisation på plats i Piraeus.

Den grekiska regeringen vill att alla flyktingar ska slussas ut till flyktingförläggningar utanför Atén, där det finns riktiga toaletter och duschar, men de vägrar. Eftersom dessa förläggningar är gamla militärbyggnader, så tror flyktingarna att de kommer bli fångar där. De är rädda helt enkelt. En del jag pratade med berättade att de redan varit där, men valt att åka tillbaka till hamnen. De sa att det inte var bra på förläggningarna. Det senaste jag hörde var, att inom kort kommer polis och militär att tvångsförflytta flyktingarna ut till dessa förläggningar - turismen börjar snart i Grekland. Turismen är det som grekerna lever på, så jag kan verkligen förstå hur de tänker i den här situationen.

Jag träffade så många fina människor – gamla som helt tappat hoppet om en bättre och säkrare framtid men som ändå höll skenet uppe, unga som fortfarande hade hoppet kvar och trodde att allt skulle lösa sig, barn med svåra trauman. Barn som inte förstod det allvarliga i situationen, men som ändå visste att något var fel. Mitt hjärta gråter för alla dessa människor. Människor som tappat hoppet om framtiden. Framtiden som inte finns, på grund av att västvärlden vänt dem ryggen.

Jag känner mig så ledsen för hur de behandlas av myndigheter och andra. Jag är arg på EU för att de vänder flyktingarna ryggen och tror att man kan köpa sig fri från ansvar. Jag är förbannad på Sveriges regering och alla de andra som stängt sina gränser. Jag är uppgiven och matt för det känns som att vi volontärer jobbar i motvind. Samtidigt är jag glad och stolt över att ändå få vara en del av den goda, humana sidan. Jag är stolt över det grekiska folket som ger av sin fritid, energi och kärlek till dessa människor på flykt, fastän många greker har det riktigt dåligt själva. Jag är glad över att jag åkte dit och gjorde det jag kunde, fastän jag tycker att jag kunde gjort så mycket mer.

Jag hade ständigt en oro i kroppen. Tårar som ville komma ut. Jag ville skrika ut min frustration över hela situationen. Tala om för alla politiker i EU som av någon anledning tycker sig ha rätten att bestämma dessa människors öde. Att göra upp med ett land som Turkiet som inte håller sig till FN’s regler om mänskliga rättigheter, och dessutom betala dem för att stoppa flyktingarna från att ta sig vidare in i Europa. Betala dem för att skicka tillbaka dessa människor till det krig de flytt ifrån. Jorden tillhör alla - oavsett nationalitet, hudfärg eller religion.

Grekland som redan har det svårt ekonomiskt och som är nästintill konkurs, de tar hand om alla de ca 50.000 flyktingar som nu beräknas finnas i landet. Det folk som kan vara stolta då detta hamnar i historieböckerna - det är det grekiska folket.

/Rozanna LJ
 

Stöd gärna Team Sweden Volunteers och det volontära arbete de utför på plats i Grekland.
Inget bidrag är för litet. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

Swish: 1233559408
Plusgiro: 786278-2

Visa bara detta inlägg (permalänk) »
Klicka på bilden för att öppna inlägget på vår Facebook-sida Klicka på bilden för att öppna inlägget på vår Facebook-sida

Vi var på plats nere i hamnen när en färja kom in runt 22.20. Över 500 flyktingar, nästan uteslutande barnfamiljer, anländer. De hänvisas till en slags hangar, där det redan bor ett ganska stort antal, som anlänt tidigare.

Kaos när alla ska hitta en plats att slå läger på. Tälten räcker inte till alla. Alla sover direkt på betonggolvet utan madrasser eller kuddar, men UNHCR-filtar finns. Lång kö till mat- och vattendistribution.

Jag och Hedvig (som också är läkare, (gynekolog/förlossningsläkare)) går runt och försöker göra en första bedömning av de som uppger att de behöver medicinsk hjälp. Inga tolkar finns, andra flyktingar hjälper oss att tolka.

Vi sorterar ut vilka vi tycker akut behöver träffa de grekiska läkarvolontärer som jobbar i natt, och inte kan vänta till imorgon. Det tar lång tid att få fram ambulanser, men till sist är fyra barn, en gravid kvinna och ytterligare en ung kvinna på väg in till sjukhus.

Lugnet lägger sig mer och mer, de flesta kommer till sist till ro och somnar. Vi tar taxi hem till hotellet, och "pausar" från denna absurda verklighet, som pågår bara någon km härifrån.

Imorgon är en ny dag. Nya båtar, nya familjer.
Och just nu kommer ingen vidare härifrån.

 
Visa bara detta inlägg (permalänk) »
Familjer sover direkt på marken... Familjer sover direkt på marken...

Igår fick vi tack vare våra bidragsgivare ihop till hela 22 tält! 

Dessa är nu utdelade och hela 22 familjer sover nu lite mer skyddade och slipper blåst, regn och kan ha sina barn under "tak".

Igår anlände hundratals personer till och många av dem sover nu rakt på betong och asfalt med endast en filt över sig.


Ett tält kostar 35 € 
Kan ni hjälpa oss ge några familjer till skydd?
Swishnummer 1233559408
plusgiro: 786278-2

 

Vi har lyckats köpa tält till några familjer
Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Flyktingströmmen till Kos har minskat drastiskt och läget där är under kontroll. som det ser ut nu.Vi har därför beslutat att fokusera på Aten en tid framöver och andra resan till Aten blir den 11 mars då tre av våra fantastiska volontärer åker.

Planeringen pågår för fullt och tanken är att vi ska etablera oss i Aten under en längre tid framöver så länge situationen ser ut som den gör.

Carin och Natalie som just kommit hem från Aten har nystat upp situationen till oss och knytit en massa bra kontakter så att vi snabbare kan komma igång med vårt arbete när vi åker dit. 

Alla ni som hört av er om att volontära med oss är välkomna med oss på framtida resor till Aten. Det är dock viktigt att ni är flexibla då situationen är väldigt föränderlig och vi anpassar oss och om några veckor eller månader kanske behovet är som störst på öarna igen.

Visa bara detta inlägg (permalänk) »
Klicka för att se fler bilder på vår Facebook-sida Klicka för att se fler bilder på vår Facebook-sida

Igår var vi bland annat på Piraeus och hjälpte till på förmiddagen, på eftermiddagen var vi som tidigare nämt på ett möte med flera organisationer, bland annat grekiska Rädda Barnen, EASO, Salvation Army och Boat Refugee foundation.

Vi pratade om den rådande situationen på Victoria Square och om kommande förändringar. Jag och Carin berättade lite om oss och förklarade att vi gärna samarbetar med dem vid kommande resor.
Efter det mötte vi upp en svensk tjej som bor i Grekland. Hon visade oss till ett boende för de som ingen annan riktigt ville hjälpa, främst ensamma män från Marocko och Algeriet. Detta boende sköts av anarkister och går runt helt och hållet tack vare donationer från privatpersoner.

Utanför hade de en skylt med sådant som de behövde så efter en liten rundtur på boendet så bestämde vi oss för att gå och handla lite av det dem önskar. Vi köpte apelsiner, bananer, tomater, mjölk, kaffe, te, diskmedel, disksvampar, sopsäckar, rakhyvlar, raklödder, tandborstar och tandkräm. Tacksamheten från både de boende och av en av tjejerna som hjälpte till där var enorm.

Efter att vi lämnat av detta så gick vi och handlade till boendet för familjer. Till dem köpte vi blöjor, barnschampo, juice och massa croissanter. Även detta boende sköts av anarkister och får inga bidrag överhuvudtaget. Allt går runt tack vare de donationer de får.

Tusen tack för era donationer. Tack vare just ditt bidrag kunde detta bli möjligt. ❤

//Natalie

Visa bara detta inlägg (permalänk) »
Klicka på bilden för att se fler bilder från Nina på Facebook Klicka på bilden för att se fler bilder från Nina på Facebook

Att komma hem igen kändes jättekonstigt. Det kändes fel att gå och lägga sig i en varm säng i vårt hus när man vet att vissa sover under bar himmel och fryser något fruktansvärt. Saker som var så självklara innan jag åkte är inte längre lika självklara. 
Veckan på Kos öppnade mina ögon, jag ser på allt med en annan syn. 

Dom sista dagarna var lugna, båtarna vi hörde skulle komma vågade sig inte över pga kustbevakningen, polisen och vad vi tror var maffian som var ute med massa båtar. Vi hjälpte några killar med kläder och skor. Körde några nattpass. 
Vi hade en pappa och hans lilla dotter Delara på hotellet, mamman låg på sjukhuset med lillebror som förlöstes med kejsarsnitt samma dag dom kom med båten. Pappan berättade hur dom var 40 personer i en liten eka och att polisen kom och försökte välta båten! Fruktansvärt! 

Vi köpte present till lillebror, packade ihop en väska med saker till storasyster. Fick ett stort leende av henne när hon fick väskan, febriga lilla flickan i sängen. 
Under veckan har vi hört om och om igen "God bless you", "God bless your family", "Thank you", "Love you" och "I will pray for you".

Jag känner att jag gjorde skillnad, jag hjälpte men jag hade kunnat göra så mycket mer så det är bara en tidsfråga innan jag åker igen.

Jag tänker många gånger dagligen på min lilla "familj". Vart är dom, hur går det för dom...

Alla kan göra skillnad. På olika sätt, detta är mitt sätt.

//Nina

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Summering resa den 8:e till 17:e till Kos med Team Sweden Volunteers.

Ibland stannar livet upp, det tar liksom en paus. Jag kan inte förstå att jag är hemma nu och inte på Kos. Det vanliga livet har ännu inte gjort sig påmint och intrycken tumlar runt i huvudet. Som tur är har jag en mycket älskad partner i livet, Lisa. Hon lyssnar och hon förstår. Har också Joanna som varit med om samma saker som jag. Familjen är min styrka.

Kom ner till Kos, mötte Kjeld och Otto, som överlämnade till oss. Kjeld förklarade och förklarade, men jag tog inte in. Han berättade om alla rutiner och praktiska ting. Men han kunde inte förmedla känslan, det går inte att förmedla känslan. Tog mindre än 24 timmar innan jag hade och förstod känslan.

Första morgonen kom Otto från ett tufft nattpass då han inte sovit, bara jobbat, och jag sa beskäftigt, men Otto, du får väl inte åka ensam, varför ringde du inte till nån av oss som låg och sov. Nu förstår jag. Efter en hel natts jobb är hjärnan rätt grötig. Jag själv somnade vid ratten vid halvsextiden på morgonen. Och hade inte Joanna slängt sig på ratten och styrt upp, så kanske jag inte suttit här nu.

En, kanske två nätter så kommer det mycket människor på flykt. Nästa natt ingenting och nästa natt ingenting och sen plötsligt slår det till igen. Så går det upp och ner. Varför det är så vet jag inte.

Resan för mig har bara börjat. Jag kan inte stillatigande se på när oskyldiga människor behandlas illa, när oskyldiga människor flyr sina hem, när människor behöver stöd, när människor lider. 

Jag måste göra mer, men just nu vet jag inte vad.

Fotot visar underbara Alice på restaurang Boomerang där alla människor på flykt åt middag. När jag åkte så gav jag Alice en stor och varm kram och sa, tack för allt. Då sa hon, det är jag som ska tacka, ni reser runt halva jordklotet för att utan ersättning hjälpa människorna här på Kos. Det är jag som ska tacka er!

Jag glömmer aldrig dig Alice!

//Anders

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter

Senaste kommentarer

-

Länkar

-


Orgnr: 802498-7532 • Swish: 1233559408 • Plusgiro: 786278-2


 

© Team Sweden Volunteers


Team Sweden Volunteers


 

volontärer, flyktinghjälp, Aten, Kos, Grekland, Lesbos, Moria, hjälp till flyktingar, hjälp flyktingar, Refugees Welcome, hjälporganisation, insamling till flyktingar, insamling av kläder, insamling av pengar, insamling av saker, insamling av barnvagnar, resor till flykingläger, hjälp till flyktingläger, TSV