mobil-header3

Reseskildringar och tankar från våra volontärer

2016 > 02

Klicka för att se fler bilder på vår Facebook-sida Klicka för att se fler bilder på vår Facebook-sida

Igår var vi bland annat på Piraeus och hjälpte till på förmiddagen, på eftermiddagen var vi som tidigare nämt på ett möte med flera organisationer, bland annat grekiska Rädda Barnen, EASO, Salvation Army och Boat Refugee foundation.

Vi pratade om den rådande situationen på Victoria Square och om kommande förändringar. Jag och Carin berättade lite om oss och förklarade att vi gärna samarbetar med dem vid kommande resor.
Efter det mötte vi upp en svensk tjej som bor i Grekland. Hon visade oss till ett boende för de som ingen annan riktigt ville hjälpa, främst ensamma män från Marocko och Algeriet. Detta boende sköts av anarkister och går runt helt och hållet tack vare donationer från privatpersoner.

Utanför hade de en skylt med sådant som de behövde så efter en liten rundtur på boendet så bestämde vi oss för att gå och handla lite av det dem önskar. Vi köpte apelsiner, bananer, tomater, mjölk, kaffe, te, diskmedel, disksvampar, sopsäckar, rakhyvlar, raklödder, tandborstar och tandkräm. Tacksamheten från både de boende och av en av tjejerna som hjälpte till där var enorm.

Efter att vi lämnat av detta så gick vi och handlade till boendet för familjer. Till dem köpte vi blöjor, barnschampo, juice och massa croissanter. Även detta boende sköts av anarkister och får inga bidrag överhuvudtaget. Allt går runt tack vare de donationer de får.

Tusen tack för era donationer. Tack vare just ditt bidrag kunde detta bli möjligt. ❤

//Natalie

Visa bara detta inlägg (permalänk) »
Klicka på bilden för att se fler bilder från Nina på Facebook Klicka på bilden för att se fler bilder från Nina på Facebook

Att komma hem igen kändes jättekonstigt. Det kändes fel att gå och lägga sig i en varm säng i vårt hus när man vet att vissa sover under bar himmel och fryser något fruktansvärt. Saker som var så självklara innan jag åkte är inte längre lika självklara. 
Veckan på Kos öppnade mina ögon, jag ser på allt med en annan syn. 

Dom sista dagarna var lugna, båtarna vi hörde skulle komma vågade sig inte över pga kustbevakningen, polisen och vad vi tror var maffian som var ute med massa båtar. Vi hjälpte några killar med kläder och skor. Körde några nattpass. 
Vi hade en pappa och hans lilla dotter Delara på hotellet, mamman låg på sjukhuset med lillebror som förlöstes med kejsarsnitt samma dag dom kom med båten. Pappan berättade hur dom var 40 personer i en liten eka och att polisen kom och försökte välta båten! Fruktansvärt! 

Vi köpte present till lillebror, packade ihop en väska med saker till storasyster. Fick ett stort leende av henne när hon fick väskan, febriga lilla flickan i sängen. 
Under veckan har vi hört om och om igen "God bless you", "God bless your family", "Thank you", "Love you" och "I will pray for you".

Jag känner att jag gjorde skillnad, jag hjälpte men jag hade kunnat göra så mycket mer så det är bara en tidsfråga innan jag åker igen.

Jag tänker många gånger dagligen på min lilla "familj". Vart är dom, hur går det för dom...

Alla kan göra skillnad. På olika sätt, detta är mitt sätt.

//Nina

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Summering resa den 8:e till 17:e till Kos med Team Sweden Volunteers.

Ibland stannar livet upp, det tar liksom en paus. Jag kan inte förstå att jag är hemma nu och inte på Kos. Det vanliga livet har ännu inte gjort sig påmint och intrycken tumlar runt i huvudet. Som tur är har jag en mycket älskad partner i livet, Lisa. Hon lyssnar och hon förstår. Har också Joanna som varit med om samma saker som jag. Familjen är min styrka.

Kom ner till Kos, mötte Kjeld och Otto, som överlämnade till oss. Kjeld förklarade och förklarade, men jag tog inte in. Han berättade om alla rutiner och praktiska ting. Men han kunde inte förmedla känslan, det går inte att förmedla känslan. Tog mindre än 24 timmar innan jag hade och förstod känslan.

Första morgonen kom Otto från ett tufft nattpass då han inte sovit, bara jobbat, och jag sa beskäftigt, men Otto, du får väl inte åka ensam, varför ringde du inte till nån av oss som låg och sov. Nu förstår jag. Efter en hel natts jobb är hjärnan rätt grötig. Jag själv somnade vid ratten vid halvsextiden på morgonen. Och hade inte Joanna slängt sig på ratten och styrt upp, så kanske jag inte suttit här nu.

En, kanske två nätter så kommer det mycket människor på flykt. Nästa natt ingenting och nästa natt ingenting och sen plötsligt slår det till igen. Så går det upp och ner. Varför det är så vet jag inte.

Resan för mig har bara börjat. Jag kan inte stillatigande se på när oskyldiga människor behandlas illa, när oskyldiga människor flyr sina hem, när människor behöver stöd, när människor lider. 

Jag måste göra mer, men just nu vet jag inte vad.

Fotot visar underbara Alice på restaurang Boomerang där alla människor på flykt åt middag. När jag åkte så gav jag Alice en stor och varm kram och sa, tack för allt. Då sa hon, det är jag som ska tacka, ni reser runt halva jordklotet för att utan ersättning hjälpa människorna här på Kos. Det är jag som ska tacka er!

Jag glömmer aldrig dig Alice!

//Anders

Visa bara detta inlägg (permalänk) »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter

Senaste kommentarer

-

Länkar

-


Orgnr: 802498-7532 • Swish: 1233559408 • Plusgiro: 786278-2


 

© Team Sweden Volunteers


Team Sweden Volunteers


 

volontärer, flyktinghjälp, Aten, Kos, Grekland, Lesbos, Moria, hjälp till flyktingar, hjälp flyktingar, Refugees Welcome, hjälporganisation, insamling till flyktingar, insamling av kläder, insamling av pengar, insamling av saker, insamling av barnvagnar, resor till flykingläger, hjälp till flyktingläger, TSV